Rent formellt är Henrik Bromanders serieroman Shahid/Skärvor ganska experimentell. Den kan nämligen läsas från två håll, och i mitten flätas två olika berättelser samman. Innehållsligt känns dock mycket igen från Bromanders tidigare författarskap. Liksom tidigare visar han exempelvis hur sådant som kan framstå som extremt och märkligt för det flesta av oss faktiskt kan vara ganska rimligt under vissa förutsättningar.
Joyce Carol Oates roman En fager mö handlar om en ung flicka, Katya, som en sommar i början av 1990-talet jobbar som barnflicka hos en rik familj och om hennes relation till den äldre (ännu rikare), Mr. Kidder. Själva storyn är litet fånig, men Oates skildrar (som vanligt) klasskillnader på ett insiktsfullt och intresseväckande sätt.
Mats Källblad är en serietecknare som uppvisar en påfallande bredd. Hans oeuvre inkluderar exempelvis såväl en humorserie med motorcykeltema (Sture Stelben) som en djuplodande självbiografisk serieroman (Hundra år i samma klass).
Arthur Engbergs skrift fyller nittio år 2028. Vad skulle en text med samma titel, skriven för det året, behöva innehålla för att göra samma sak för sin tid som originalet gjorde för sin - och hur bör den formas av just de fem övergångar som skiljer vår tid från hans?
Lydia Sandgrens Samlade verk är en oerhört välskriven roman och jag sörjer verkligen att jag läst ut den. Den handlar om tre personer – Martin, Gustav och Cecilia – och om deras relationer under ca. 30 år. Martin är bokförläggare, men vill hellre vara författare.
Jan Fogelbäck var en av de mest uppmärksammade arbetarförfattarna i den nya generation som framträdde på 1970-talet. Inte minst var det många som gillade hans romaner Bussbolaget (1977) och Körjournal (1979), som båda gavs ut av Oktoberförlaget (den senare kom också ut som "en bok för alla" 1983).
Gramscis och Bourdieus maktkritik är nödvändig, men den är inte tillräcklig. Båda visar med skärpa hur kulturpolitiken kan reproducera eller omfördela makt - vem som äger tolkningsföreträdet, vems kapital räknas - men ingen av dem svarar på frågan vad kulturpolitiken egentligen är till för, bortom maktens omfördelning.
Arthur Engbergs projekt kan med fördel sättas i samtal med två tänkare, Gramsci och Bourdieu, som, från helt andra utgångspunkter, gjorde kulturen till ett centralt politiskt problem.
På Kungliga bibliotekets digitala arkiv ligger sedan 2015 ett tunt häfte inskannat, tryckt hos Tidens förlag för 25 öre styck. Omslaget är sparsmakat, typsnittet strängt, titeln kortfattad: Demokratisk kulturpolitik.
Felicia Stenroths roman Handens rörelser handlar om en ung kvinna som arbetar på något slags kundtjänst, inleder en kärleksrelation och minns sin uppväxt med en fattig ensamstående mamma.
Sista delen i Maksim Gorkijs självbiografiska romantrilogi har titeln Mina universitet. Den syftar på att huvudpersonen aldrig fick möjlighet att ägna sig åt formella studier och istället fick lära sig om livet genom att leva det.
Något som förenade progg– och punkrörelsen var ambitionen att sudda ut gränsen mellan musiker och publik. Det innebar dels att man radikalt sänkte tröskeln för de tekniska färdigheter som krävdes för att få stå på scenen, dels att musikens publik uppmuntrades till en aktiv roll i att skriva om musiken, arrangera spelningar, fotografera eller göra skivomslag.
Ute i världen (1917) är den andra delen i Maksim Gorkijs självbiografiska romansvit som inleds med Min barndom (1913) och avslutas med Mina universitet (1922). Dess tema är att världen är förskräcklig, att människorna beter sig som svin och att allt som borde vara vackert – särskilt kärleken –släpas i smutsen.
Jag har läst om Maksim Gorkijs Min barndom, som är den första delen i en trilogi med självbiografiska barndomsskildringar som utkom mellan 1913 och 1923 (de övriga delarna heter Ute i världen och Mina universitet). Denna trilogi inspirerade arbetarförfattare i hela världen att använda den egna uppväxten för att berätta om sociala förhållanden.
Jag har länge tänkt läsa Jan Kristoffer Dales novellsamling Arbeidsnever. När jag nu äntligen kommit mig för att göra det kan jag inte annat än instämma i alla kritikers och prisjuryers lovord.
Måns Wadensjös roman Monopolet handlar om en ung kvinna, Alice, som jobbar i en Systembolaget-butik. Och faktum är att den nästintill enbart beskriver hennes erfarenheter av just sitt arbete. Det innebär att Monopolet kan betraktas som en tämligen extrem arbetsskildring. Samtidigt skiljer den sig dock på flera sätt från andra samtida arbetsskildringar.
Henrik Ydes bok Nexø är ett omfattande (drygt 400 sidor i stort format), uttömmande (hela Nexøs liv och författarskap presenteras och analyseras), auktoritativt (Yde är världens ledande Nexøforskare), men också engagerande (Nexø var en intressant personlighet och många av hans böcker är mästerverk) och tilltalande (boken är rikt illustrerad) verk om sin tids störste proletärdiktare.
Ingvild H. Rishøi är en mycket skicklig novellförfattare. Hennes språk är vackert, hennes berättelser är mästerligt komponerade, hon förmår ge sina karaktärer stort psykologiskt djup och hon drar snabbt in läsarna mycket i de världar hon skildrar. Dessutom har hon en skarp blick för sociala förhållanden.
Catherine O'Flynns debutroman, What Was Lost från 2007 (den gavs ut på svenska 2009 med titeln Händelser vid Green Oaks galleria) är en välskriven och spännande berättelse om en liten flicka som försvinner under mystiska omständigheter på 1980-talet, och om hur hennes försvinnande 20 år senare på olika sätt fortvarande påverkar andra personer.
Dan Andersson hör utan tvekan till våra mest omtyckta lyriker, vilket bland annat beror på att så många av hans dikter framgångsrikt tonsatts av såväl vissångare som countryartister och rockmusiker. Däremot är hans prosaförattarskap idag litet bortglömt, och det har lett till att bilden av honom blivit aningen skev.
Drottningen i kassan."Se den här boken som en tramsig samling texter, ett konstverk, en arbetarskildring eller ett bidrag till Humorsverige. Det är upp till dig." Så står det på en av omslagsflikarna till Erika Peterssons Drottningen i kassan (Galago 2017).
Hey du, unverhoffter Neuankömmling, der sich trotz allzu langer Abstinenz meinerseits auf diesen Newsletter verirrt hat! Und auch ihr Alteingesessenen, die ihr diesen Newsletter in längst vergessenen Zeiten abonniert habt: Das trifft sich ja gut, dass ihr gerade jetzt hier seid, denn mit neuer Energie ausgestattet, wage ich nun einen erneuten Versuch, dieses Format zumindest in monatlicher Regelmäßigkeit wiederzubeleben. Ein weiteres Projekt steht zudem in den Startlöchern (also eigentlich noch nicht wirklich, aber ich bilde mir ein, mit dieser Ankündigung meinen Schweinehund überwinden zu können, damit es alsbald losgehen kann): Auf dem jetzt noch nackten YouTube-Kanal „BewegtBildBuddelei“ sollen demnächst kleinere Video-Essays erscheinen zu diversen kulturellen Phänomenen aus aller Welt – folgt gerne rein, wenn euch das anspricht.